Det har gått över ett decennium sedan den nya kollektivtrafiklagen trädde i kraft och med den en ny ansvarsfördelning. I varje län ska det finnas en regional kollektivtrafikmyndighet (RKM) med huvudansvar för att linjetrafiken fungerar.
Hur styrs och planeras kollektivtrafiken nu? Den frågan har stått i fokus för ett forskningsprojekt som nyligen avslutats. Resultaten visar att planeringen har flyttats till den regionala nivån, men att genomförandet är beroende av kommunerna eftersom de ansvarar för fysisk planering, välfärd och särskild kollektivtrafik så som skolskjuts och färdtjänst.
– Den regionala nivån har fått en tydligare strategisk roll, särskilt när det gäller att koppla kollektivtrafiken till frågor som regionförstoring, arbetsmarknad och klimatmål.
Anders Rickegård
Samverkan central oavsett ansvarsfördelning
Aktörernas faktiska ansvar och mandat varierar och påverkas bland annat av hur regioner, kommuner och RKM är organiserade liksom var skatteintäkterna hamnar. I flera län har skatteunderlaget och därmed ansvaret för kollektivtrafiken helt flyttats från kommunal till regional nivå.
Men det innebär inte att en enskild aktör kan styra kollektivtrafiken.
– Resultatet är ett flernivåsystem där ingen aktör ensam styr utvecklingen och där samverkan är nödvändig, säger Ida Andersson.
En samverkan präglad av dilemman
Förmågan att samverka är därför avgörande för hur kollektivtrafiken fungerar, men ofta krockar regionala och kommunala perspektiv.
– I regionerna finns olika rutiner för dialog mellan kommunerna och de regionala kollektivtrafikmyndigheterna, liksom varierande möjligheter till mer intensiv samverkan när särskilda satsningar genomförs. Vår forskning visar dock att det finns betydande utmaningar i att samordna regionala strategier med kommunala perspektiv, säger Christopher Olsson, postdoktor på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet och en av forskarna i projektet.
Ökade kostnader för kollektivtrafiken i kombination med en förändrad efterfrågan har drivit regionerna att omstrukturera trafiken och fokusera på de områden där flest reser, de så kallade starka stråken. Men det innebär att glesbefolkade områden riskerar att bli utan kollektivtrafik.
– Sådana situationer tenderar att generera ett starkt lokalt engagemang och bli frågor som kommunerna förväntas hantera trots att de ofta saknar mandat och verktyg för att göra det, säger Brita Hermelin, professor vid Centrum för kommunstrategiska studier och en av forskarna i projektet.
Karin Midner
Det här riskerar att ytterligare förstärka skillnaderna mellan stad och landsbygd.
– Vår forskning bekräftar tidigare studier och visar att skillnaderna mellan stad och land i förutsättningarna för planering av samhällsstrukturer och samhällsservice fördjupas, säger Christopher Olsson.
Viktigt att hantera målkonflikter
För att kollektivtrafiken ska bidra till ett hållbart samhälle behöver målkonflikterna hanteras. Det kan göras genom, till exempel, gemensamma ramverk för mål och uppföljning och genom att integrera kollektivtrafiken i den kommunala fysiska planeringen.
Forskarna sammanfattar studiens resultat i en nyligen publicerad bok.
–Vi är sex forskare som har arbetat med dessa frågor under en fyraårsperiod. Tack vare detta kan vi nu presentera omfattande resultat vilket denna antologi visar. Vi hoppas att resultaten ska främja kollektivtrafiken och bidra till en hållbar omställning i hela Sverige, säger Ida Andersson.
