Michelle Chew är både narkosläkare och professor vid LiU. Patienterna hon möter svävar mellan liv och död, på Brännskadeintensivvårdsavdelningen (BRIVA) på Universitetssjukhuset i Linköping. Hon går med vana, raska steg genom korridorerna. Pratar oavbrutet och skojar gärna med kollegorna. Men röstläget sjunker när Michelle Chew berättar om patienternas tillstånd.
- De är väldigt instabila. De kommer till oss med omfattande brännskador och kan bli kvar i flera månader. Deras liv blir ofta inte vad det har varit. Fast vi ger inte upp så lätt. Vi vet att kroppen har en förmåga att läkas, säger hon.
Foto Emma Busk Winquist
Patienterna är från hela landet, övriga Norden och Tyskland. De är så sköra att de inte kan flyttas på avdelningen. De opereras i samma rum som de bor i under vistelsen. Det blir många små och stora ingrepp. Bandagen på en brännskadad person byts ofta, vilket är mycket smärtsamt. Narkos och smärtstillande är avgörande för att ge rätt vård.
- Det är inte ovanligt att de måste sövas ned ett stort antal gånger, säger Michelle Chew.
Och här pågår alltså forskning. Intill den kliniska verksamheten tar forskarna bland annat fram metoder för att byta ut brännskadad hud. Michelle Chew studerar hur man bäst söver ned en patient, narkosens effekter på hjärtat och hur människor återhämtar sig efter operation. Nedsövning med olika typer av narkos har använts i sjukvården i över hundra år. Varje år sker omkring 700 000 kirurgiska ingrepp inom svensk sjukvård, cirka 15 000 på Universitetssjukhuset i Linköping.
Foto Emma Busk WinquistÄndå finns mycket kvar att lära om hur narkosen påverkar kroppen.
- Vi vet att narkos påverkar alla organ hos alla människor och att komplikationer påverkar alla. Även tillsynes friska personer som kommer in för planerad kirurgi. Men att ha många sjukdomar med sig före operationen betyder en större risk.
Skadorna på till exempel hjärtat liknar dem som uppstår vid hjärtinfarkt. Det handlar om ett mätbart läckage av proteinet troponin som är vanligt hos patienter med hjärtinfarkter. Upp till var femte patient, eller 10—20 procent, får ett troponin-läckage från hjärtmuskeln vid kirurgi med narkos. Men patienten lämnar oftast sjukhuset utan att märka det.
- Risken att drabbas av hjärtinfarkt, stroke eller allvarlig rubbning av hjärtrytmen är cirka tre gånger högre med ett troponin-läckage. Det är sällsynt att patienten känner något av läckaget, och det är heller inget som man rutinmässigt mäter efteråt.
Nu får hon en bekymrad min:
- Varför får patienterna hjärtskador? Vi har flera pågående studier. Vi kartlägger omfattningen i en svensk population. Vi studerar olika riskfaktorer: Vem drabbas? Finns det något i förloppet som kan vara förknippat med det?
De undersöker om proteinläckaget kan kopplas till tidigare sjukdom, om patienten tappar i blodtryck i samband med narkos samt tidslängden av kirurgi eller andra påverkande faktorer.
- Det är en ren observationsstudie. Det är svårt att behandla symtom om man inte förstår hur de har uppkommit.
Underlagen till de olika studierna får de bland annat med hjälp av statistik från Svenskt perioperativt register (SPOR), och från Biobanken. Över tid har nedsövningsmetoderna utvecklats. För bara något tiotal år sedan djupsövde man patienter vid komplicerad kirurgi.
- Men i dag vet vi att djupsövning är farligt, bland annat på grund av blodtryckssänkningen. Det finns också ett samband med postoperativa, kognitiva störningar. I stället handlar det om att ge rätt mängd narkos. Med forskning kan vi komma fram till noggrannare metoder och bättre dosering, övervakning och uppföljning.
Med hela fem pågående multicenterstudier (samarbeten med flera medicinska centra) ser hon redan att forskningen kommer att förändra vården:
- Vi är på tröskeln att upptäcka något som gör skillnad. Flera små upptäckter som tillsammans kan förändra daglig sjukvård.
Foto Emma Busk Winquist
Michelle Chew är född i Malaysia och har levt största delen av sitt liv i Australien. Hon har haft gästprofessurer vid Sydney University och Queensland University. Hon bor med familjen i Malmö och pendlar till Linköping där hon både forskar, arbetar kliniskt och handleder läkarstudenter och doktorander. Som forskarstuderande i Århus, 2000, fick hon rådet av sin mentor:
- ”Jobba i Sverige. De är kända för att integrera forskning på klinikerna”. Jag tänkte mig kanske två—tre år. Men jag blev kvar. Forskningsmiljön i Linköping är helt outstanding!
- De är väldigt instabila. De kommer till oss med omfattande brännskador och kan bli kvar i flera månader. Deras liv blir ofta inte vad det har varit. Fast vi ger inte upp så lätt. Vi vet att kroppen har en förmåga att läkas, säger hon.
Patienterna är från hela landet, övriga Norden och Tyskland. De är så sköra att de inte kan flyttas på avdelningen. De opereras i samma rum som de bor i under vistelsen. Det blir många små och stora ingrepp. Bandagen på en brännskadad person byts ofta, vilket är mycket smärtsamt. Narkos och smärtstillande är avgörande för att ge rätt vård.
- Det är inte ovanligt att de måste sövas ned ett stort antal gånger, säger Michelle Chew.
Och här pågår alltså forskning. Intill den kliniska verksamheten tar forskarna bland annat fram metoder för att byta ut brännskadad hud. Michelle Chew studerar hur man bäst söver ned en patient, narkosens effekter på hjärtat och hur människor återhämtar sig efter operation. Nedsövning med olika typer av narkos har använts i sjukvården i över hundra år. Varje år sker omkring 700 000 kirurgiska ingrepp inom svensk sjukvård, cirka 15 000 på Universitetssjukhuset i Linköping.
- Vi vet att narkos påverkar alla organ hos alla människor och att komplikationer påverkar alla. Även tillsynes friska personer som kommer in för planerad kirurgi. Men att ha många sjukdomar med sig före operationen betyder en större risk.
Skadorna på till exempel hjärtat liknar dem som uppstår vid hjärtinfarkt. Det handlar om ett mätbart läckage av proteinet troponin som är vanligt hos patienter med hjärtinfarkter. Upp till var femte patient, eller 10—20 procent, får ett troponin-läckage från hjärtmuskeln vid kirurgi med narkos. Men patienten lämnar oftast sjukhuset utan att märka det.
- Risken att drabbas av hjärtinfarkt, stroke eller allvarlig rubbning av hjärtrytmen är cirka tre gånger högre med ett troponin-läckage. Det är sällsynt att patienten känner något av läckaget, och det är heller inget som man rutinmässigt mäter efteråt.
Nu får hon en bekymrad min:
- Varför får patienterna hjärtskador? Vi har flera pågående studier. Vi kartlägger omfattningen i en svensk population. Vi studerar olika riskfaktorer: Vem drabbas? Finns det något i förloppet som kan vara förknippat med det?
De undersöker om proteinläckaget kan kopplas till tidigare sjukdom, om patienten tappar i blodtryck i samband med narkos samt tidslängden av kirurgi eller andra påverkande faktorer.
- Det är en ren observationsstudie. Det är svårt att behandla symtom om man inte förstår hur de har uppkommit.
Underlagen till de olika studierna får de bland annat med hjälp av statistik från Svenskt perioperativt register (SPOR), och från Biobanken. Över tid har nedsövningsmetoderna utvecklats. För bara något tiotal år sedan djupsövde man patienter vid komplicerad kirurgi.
- Men i dag vet vi att djupsövning är farligt, bland annat på grund av blodtryckssänkningen. Det finns också ett samband med postoperativa, kognitiva störningar. I stället handlar det om att ge rätt mängd narkos. Med forskning kan vi komma fram till noggrannare metoder och bättre dosering, övervakning och uppföljning.
Med hela fem pågående multicenterstudier (samarbeten med flera medicinska centra) ser hon redan att forskningen kommer att förändra vården:
- Vi är på tröskeln att upptäcka något som gör skillnad. Flera små upptäckter som tillsammans kan förändra daglig sjukvård.
Michelle Chew är född i Malaysia och har levt största delen av sitt liv i Australien. Hon har haft gästprofessurer vid Sydney University och Queensland University. Hon bor med familjen i Malmö och pendlar till Linköping där hon både forskar, arbetar kliniskt och handleder läkarstudenter och doktorander. Som forskarstuderande i Århus, 2000, fick hon rådet av sin mentor:
- ”Jobba i Sverige. De är kända för att integrera forskning på klinikerna”. Jag tänkte mig kanske två—tre år. Men jag blev kvar. Forskningsmiljön i Linköping är helt outstanding!
