– Jag tycker att det är intressant att koppla samman dåtid med nutid. När det som händer i dag kan speglas i historien skapas en växelverkan som gör att vi förstår saker på ett annat sätt. Därför väljer jag att studera vår historia genom konsten.
Jessica Sjöholm Skrubbe är professor i konstvetenskap med inriktning mot modern och samtida konsthistoria vid Linköpings universitet. Vägen hit har gått via universiteten i Uppsala och Stockholm. Men allt började i gymnasiet, där ett generellt ointresse för konst vändes till ett sug efter att ta reda på mer.
– När min gymnasielärare började prata om impressionisterna, blev jag plötsligt intresserad. Kanske det var en klassisk tonårsgrej? Jag fångades av hur den moderna konsten från 1800-talets andra hälft berättade om livet och öppnade nya fönster mot omvärlden. Jag lärde mig om konstnärer som skildrade verkligheten, det öppnade mina ögon och jag blev nyfiken.
Efter gymnasiet bodde Jessica ett år i London. Hon såg många konstutställningar och blev medveten om hur lite hon kunde om konst. Den insikten, i kombination med en nyfikenhet och vilja att lära sig något helt nytt från grunden, gjorde att hon bestämde sig för att studera.
Professuren i konstvetenskap finansieras av Catharina Högbom och Michael Cocozzas stiftelse för forsknings- och kulturändamål i Linköpings kommun. Grundaren Michael Cocozza och hans hustru Catharina Högbom har totalt donerat 225 miljoner kronor till stiftelsen och bland annat möjliggjort inrättandet av åtta nya professurer inom Filosofiska fakulteten vid Linköpings universitet.
Offentlig konst, feminism och mobilitet
Karin Midner
Parallellt löper feministiska perspektiv som en röd tråd genom hela forskningen. Hon har undersökt kvinnliga konstnärers villkor, könsidentitet och jämställdhet i konstvärlden och hur det har gestaltats i deras konstnärskap. Hon har också intresserat sig för utställningsstrategier, alltså hur konst har presenterats för att bemöta ojämlikheter i konstvärlden.
– När man väl har fått på sig de feministiska glasögonen, då åker de liksom inte av. Dessa frågor finns ständigt närvarande. Det spelar ingen roll om jag forskar om konst från det sena 1800-talet, från 1900-talet eller nutida konst.
Jessica Sjöholm Skrubbe har även ägnat sig åt mobilitet inom konstvärlden.
– Jag har undersökt hur svenska konstnärer sökte sig ut i världen på olika sätt i början av 1900-talet. Jag har riktat in mig på vad resorna har betytt, vilka drivkrafter som låg bakom och vilka kontakter som skapades.
Viktigt i ett demokratiskt samhälle
Hennes intresse för offentlig konst väcktes i samband med debatterna efter Berlinmurens fall, då frågan om hur man skulle förhålla sig till äldre monument i det forna Östeuropa blev akut. I sin avhandling riktade hon blicken mot Sverige och studerade offentlig konst under folkhemsperioden, en tid då konst sågs som ett verktyg för demokrati.
– I dag är den offentlig konsten sällan en ”hjälte” som ska visas upp, den är snarare en spegling av olika skeenden i samhället och bidrar på samma gång till att forma dessa skeenden. Samtidigt florerar ständigt frågan om vad som ska räknas som konst och inte… Det är en viktig debatt som skapar ett forum där ideologiska ståndpunkter får utrymme i samhället, där olika åsikter ställs mot varandra. Det är en livsviktig del av demokratin, vi måste få ha olika åsikter och ståndpunkter, om alla skulle tycka lika så skulle samhället likna en totalitär stat. På så sätt blir den offentliga konsten ett viktigt inlägg i debatten.
Ny forskning som drar ihop trådarna
Jessica Sjöholm Skrubbe blickar framåt och har en forskningsidé som knyter samman flera av hennes tidigare intresseområden. Den tar avstamp i början av 1900 talet och handlar om hur kvinnliga konstnärer i Sverige navigerade i en konstvärld där modernismen innebar nya möjligheter – men också ett motstånd. Hon vill forska om kvinnornas strategiska vägval för att nå ut i det offentliga.
– En del konstnärer valde att gå med i föreningen Svenska konstnärinnor, som bildades 1910. Andra ville inte förknippas med kvinnoorganisationer, de ville inte bli kallade ”kvinnlig konstnär” eller ”feministisk konstnär”. Jag vill undersöka den spänning som existerar i synliggörandet av konsten, risken att sorteras in i ett fack, att få en etikett. Denna spänning existerar ju fortfarande i konstvärlden i dag.
Forskningen kommer att ha ett internationellt perspektiv, eftersom föreningen är en del av ett nätverk med spridning i USA, Tyskland, Österrike, Australien samt de nordiska länderna.
Konstvetenskap är ett relativt litet ämne i Sverige i jämförelse med länder som till exempel Tyskland, Frankrike och Italien, men det är inte något som skrämmer Jessica – tvärtom gör det henne extra taggad.
– Jag är glad över tjänsten vid LiU, jag ser fram emot att jobba tillsammans med mina nya kollegor. Det är spännande, det finns förväntningar på mig att jag ska få miljön att växa. Den här professuren är en helt unik anställning, en oerhörd möjlighet att utveckla ämnet, inte bara vid LiU.
Karin Midner
