â I dag kan vi bota mĂ„nga fall av barncancer som inte gick att bota för tio Ă„r sedan. Men det finns fortfarande en viktig grupp av barntumörer dĂ€r vĂ„rden inte har nĂ„got att ta till. Vi som forskar inom det hĂ€r omrĂ„det letar efter sĂ€tt att pĂ„verka cancerceller nĂ€r inget annat fungerar, sĂ€ger Maria Sunnerhagen, professor i strukturbiologi vid Linköpings universitet.
Hennes forskargrupp har i flera Är forskat pÄ en proteinfamilj som spelar viktiga roller i utvecklingen av mÄnga sorters cancer, som heter MYC-proteiner. I den aktuella studien riktade de in sig pÄ N-MYC. N:et stÄr för neuroblastom, den cancerform som proteinet först upptÀcktes i.
Neuroblastom Àr en ovanlig tumörsjukdom i nervsystemet och denna cancerform drabbar nÀstan bara barn, de flesta yngre Àn tvÄ Är. Omkring hÀlften av barnen har högrisktumörer med lÀgre chans att botas. N-MYC Àr kopplat till sÀmre prognos vid neuroblastom.
LÀkemedel som hÀmmar MYC skulle ha potential att bli ett viktigt framsteg inom cancerbehandling. Men att utveckla sÄdana har visat sig vara sÄ svÄrt att MYC-proteiner ofta beskrivits som omöjliga att rikta behandlingar mot.
â Den klassiska lĂ€kemedelsutvecklingen bygger pĂ„ att det finns som en ficka pĂ„ proteinet som man blockerar med en molekyl som binder dit, ungefĂ€r som legobitar som passar ihop. Men MYC byter form hela tiden, sĂ€ger Maria Sunnerhagen.
De flesta proteiner har en bestÀmd tredimensionell struktur som oftast bidrar till deras funktion och hur de interagerar med andra protein. MYC Àr annorlunda och har egentligen ingen fast tredimensionell struktur. Proteinet Àr nÀmligen flexibelt och byter stÀndigt form, vilket utmanar de forskare som vill förstÄ hur MYC-proteinerna fungerar.
Dessutom Àr MYC-proteinerna involverade i de processer som Àr nödvÀndiga för att friska celler ska kunna vÀxa och dela sig. För att inte alla celler i kroppen ska fara illa gÀller det att ett lÀkemedel bara hÀmmar just den funktion hos MYC som Àr problemet i cancerceller, och inget annat. Det krÀvs med andra ord en molekyl som specifikt pÄverkar en viss interaktion mellan N-MYC och ett annat protein.
I den aktuella studien riktade forskarna in sig pÄ proteinet Aurora A, som Àven det har en roll i neuroblastom och mÄnga andra tumörformer. Att hindra dessa proteiner frÄn att interagera med varandra har föreslagits som ett sÀtt att behandla barntumörer.
â Om man ska kunna stoppa en interaktion mĂ„ste man veta var den sker. Trots att N-MYC hela tiden byter form, vet vi nu var de bĂ„da proteinerna förankrar till varandra. Det gav ledtrĂ„dar om hur ett lĂ€kemedel bör se ut. Vi har ocksĂ„ hittat en liten molekyl som lyckas bryta isĂ€r proteinerna, vilket lĂ€gger en bra grund för framtida lĂ€kemedelsstudier, sĂ€ger Johanna Hultman, doktorand i samma forskargrupp vid Linköpings universitet.
Det svÄrfÄngade N-MYC-proteinet var en vÀrdig motstÄndare och gav forskarna en rejÀl utmaning nÀr de karaktÀriserade det.
För att lyckas har forskare vid Institutionen för fysik, kemi och biologi vid Linköpings universitet och professor Linda Pennâs forskargrupp vid University of Toronto i Kanada samarbetat tvĂ€rvetenskapligt i studien. De har anvĂ€nt mĂ„nga sinsemellan olika metoder, som kĂ€rnmagnetisk resonans, eller NMR (eng. nuclear magnetic resonance), AI-berĂ€kningar och molekylĂ€ra analyser av proteinernas funktion.
â Vi Ă€r vĂ€ldigt glada över att vi i just det hĂ€r fallet, som har relevans för barncancer, har förstĂ„tt lite mer om hur det gĂ„r till nĂ€r dessa proteiner hittar till varandra och binder. Nu kan vi lĂ€mna över stafettpinnen till andra forskare som arbetar mer kliniknĂ€ra med cellbiologi och farmakologi att utforska om det gĂ„r att ta det vidare inom lĂ€kemedelsutveckling, sĂ€ger Maria Sunnerhagen.
Studien har finansierats med stöd av bland andra VetenskapsrÄdet, Cancerfonden, Barncancerfonden, Canadian Institutes of Health, Stiftelsen för Strategisk Forskning och Europeiska forskningsrÄdet, ERC.
Artikeln: , Johanna Hultman, Vivian Morad, Eliane Tanner, Tristan M. G. Kenney, Zuzanna Pietras, Lalit Pramod Khare, Dean Derbyshire, Diana Resetca, Cheryl H. Arrowsmith, Daniel Aili, Simon Ekström, Linda Z. Penn, Björn Wallner, Alexandra Ahlner och Maria Sunnerhagen, (2026), Nature Communications, publicerad online den 24 februari 2026, doi: https://doi.org/10.1038/s41467-026-69725-1