ÌÇÐÄÍøÒ³°æ

Resultaten bekräftar den första delrapportens slutsatser och visar vilka strukturella utmaningar som påverkar barns tillgång till likvärdigt skydd och stöd, särskilt i områden med långa avstånd.

– Kartläggningen visar att det finns ett tydligt engagemang hos berörda verksamheter, men också att frånvaron av barnahus leder till olika förutsättningar för samverkan kring barnet, säger Sofia Melén Moadi, socionom och utredare på Barnafrid.

Olika lokala lösningar ger ojämlika förutsättningar

Kartläggningen av områden utan barnahus visar att samverkan kring barn som misstänks vara utsatta för våld organiseras på många olika sätt. När en gemensam struktur saknas utvecklas lokala lösningar, som ofta utformas utifrån de resurser och den personal som finns tillgängliga.

Samverkan mellan polis, socialtjänst och andra aktörer finns, men både former och rutiner varierar. Några av de intervjuade beskriver att arbetet i hög grad blir beroende av enskilda personer, vilket kan påverka möjligheten till kontinuitet och långsiktighet. För barn kan följden av det bli att tillgången till samordnat stöd, skydd och behandling varierar beroende på var de bor.

Geografiska avstånd skapar särskilda hinder

Ett återkommande tema i intervjuerna är de utmaningar som långa geografiska avstånd innebär, särskilt i norra Sverige. Avstånden påverkar möjligheten att hålla barnförhör, att samla alla relevanta aktörer samtidigt och att erbjuda barnanpassade miljöer.

De intervjuade lyfter även svårigheter att säkerställa tillgång till personal med rätt utbildning och kompetens över hela det geografiska området. Det kan innebära långa resor för barnet eller att polisen behöver använda miljöer som inte fullt ut är anpassade för barn vid förhör med barnet.

– Många av de hinder som lyfts handlar inte om bristande vilja, utan om strukturella förutsättningar kopplade till geografi och resurser, säger Sandra Skoog, utredare och programansvarig på Barnafrid.

Positiv syn på barnahus, men behov av flexibla lösningar

Sammantaget finns en positiv syn på barnahus, där de intervjuade särskilt lyfter bättre samverkan, utredningskvalitet och stöd till barn. Samtidigt uttrycker några att ett samlat, fysiskt barnahus kan vara svårt att genomföra i det egna området.

Intervjusvaren lyfter fram behovet av flexibla och anpassade lösningar. Det kan till exempel handla om filialer eller andra barnahusliknande organisatoriska former som tar hänsyn till geografiska förutsättningar.

– Vår kartläggning visar att idén om barnahus har ett starkt stöd, även där formerna behöver utvecklas för att fungera i praktiken, säger Sofia Melén Moadi.

Barns rätt till en uppväxt utan våld

Den nationella strategin En uppväxt fri från våld slår fast att alla barn har rätt till likvärdigt skydd och stöd, oavsett bostadsort. Barnafrid har genomfört kartläggningen eftersom det tidigare saknats en samlad bild av situationen för barn i kommuner utan barnahus. Syftet har varit att synliggöra hur arbetet organiseras i dessa områden, identifiera utmaningar och bidra med kunskapsunderlag för fortsatt utveckling.

– Kartläggningen visar att Sverige behöver en tydligare nationell struktur som säkerställer att alla barn har tillgång till ett välfungerande barnahus, oavsett var de bor. Vi hoppas att resultaten kan bidra som kunskapsunderlag i det pågående arbetet med barnahus i Sverige, säger Sandra Skoog.