ҳ

20 oktober 2025

Per Wirtén är en av Sveriges mest profilerade samhällsdebattörer. Nu kliver han in i forskningsmiljön vid REMESO på LiU. Under några månader ska han utforska migration, medborgarskap och nationalism – och bidra med sin erfarenhet från offentligheten.  

Per Wirtén.

Per Wirtén är journalist, författare och en välkänd samhällsdebattör, född 1958 i Göteborg. Han har sedan 1980-talet skrivit om politik, kultur och idéhistoria.

Han beskrivs som en röst i den offentliga debatten, med texter som utmanar invanda tankemönster - hösten 2025 gästar han LiU vid REMESO i projektet "Kommunikationsallians inom området migration och integration".

Vad driver dig att skriva – och vad får dig att välja just de ämnen du gör?

Att skriva är ett sätt att undersöka världen, ett slags pågående bildningsprojket. Man kan säga att jag skriver för min egen skull, men samtidigt skulle jag aldrig skriva utan att bli publicerad. Det är ett motsägelsefullt förhållande.

Det migrationspolitiska komplexet

Som exempel på sitt skrivande nämner han sitt gamla intresse för det han kallar det "migrationspolitiska komplexet".

I mitten av nittiotalet började jag av ren nyfikenhet undersöka hur rasdiskrimineringen i Sverige fungerade och om den fanns. Då var det en fråga ingen egentligen intresserade sig för. Genom olika vistelser i USA, i Södern, växte frågorna och började omfatta nationalism, global migration och till sitt även Europafrågan. Det senare har att göra med att antirasismen ledde till en kompromisslös antinationalism som i sin tur ledde till frågan om ett federalt och demokratiskt EU. Min första ”undersökning” växte så att säga och kom att omfatta allt mer för att till sist landa i en rätt sammanhållen samhälls- och livsåskådning.

Vilka tankar och samtal hoppas du väcka med dina texter?

Jag har alltid sagt att jag vill förändra världen. Lite skämtsamt förstås. Men ändå. Jag anser att orden faktiskt kan förändra både människor och samhällen i både sämre och bättre riktning. Samtidigt vet jag ju att mina egna texter inte betyder särskilt mycket i det stora hela. Jag är en röst bland miljoner andra.

Solidaritet enligt hoppets princip

Han tycker det ska bli roligt att gästa REMESO under några månader. Han menar att universitetet är okänd mark eftersom han inte har några egentliga universitetsstudier bakom sig, förutom ett år på 1980-talets yrkesinriktade utbildning på Journalisthögskolan.

Under sin tid vid REMESO kommer han bland annat att ge ett seminarium som har titeln "Solidaritet enligt hoppets princip" där han kommer att tala om solidaritetsbegreppet samt öppna upp en diskussion om förhållandet mellan vetenskapligt och litterärt skrivande. Men han ser även fram emot att få lära sig och upptäcka nya saker, samt få nya perspektiv.

När jag hamnar i ett nytt sammanhang är min ingång alltid att jag kommer lära mig av andra, inte tvärtom. Jag har tänkt att ta chansen att sätta mig in lite bättre i medborgarskapsbegreppet: historisk bakgrund, hur det har förändrats och hur det borde fungera i en värld präglad av migration, globalisering och en ny farlig våg av nationalism.

Om projektet

Senaste nytt från LiU

En grupp människor som sitter vid ett bord framför en folkmassa.

Deltagare i FN:s klimatmöten vill se större fokus på genomförande

FN:s klimatförhandlingar kritiseras ofta för att gå för långsamt. En ny studie undersöker vilka förändringar delegater och deltagare vid klimatmötet COP29 vill se. Resultaten visar ett starkt stöd för bättre uppföljning av ländernas klimatåtaganden.

Studenter sitter vid bord med datorer i biblioteket.

Rekordstort intresse för Linköpings universitet när antagningen är klar

Linköpings universitet fortsätter att vara ett av Sveriges populäraste lärosäten. Över 52 600 personer sökte till höstens program och fristående kurser. Av dem har 19 250 personer nu  fått positiva besked.

Neil Lagali vid utrustning för att undersöka ögonen.

Ögonproblem efter covid-19 kan nu förklaras

Mild covid-19 kan ge svåra och långvariga ögonproblem, visar en studie från Linköpings universitet. Studien förklarar också varför det har varit svårt för drabbade att få hjälp. Avvikelserna upptäcks nämligen inte med standardmetoder.