I Sverige föds varje år ett tiotal kvinnor utan livmoder. Förutom svårigheterna det kan innebära att inte ha en kropp som följer normen, kan dessa kvinnor följaktligen inte bli gravida.
Sedan slutet av 1990-talet har svenska forskare undersökt om livmodertransplantation, i kombination med IVF, kan vara vägen till graviditet för kvinnor utan livmoder. Hittills har forskningsprojektet lett till att nio barn fötts i Sverige.
Att delta i forskningen kring livmodertransplantation har dock krävt att man som mottagare hittar en donator villig att ge bort sin livmoder, helst en släkting. I en ny studie undersöker Lisa Guntram hur kvinnor som övervägt –eller genomgått– livmodertransplantation har gjort för att få tillgång till den livmoder som behövs för att genomgå en transplantation.
Hur ber man om någons livmoder? Vilka utmaningar innebär det? Det är några av frågorna som Lisa Guntram ställer sig i artikeln som nu publicerats i tidskriften Medical Humanities.
–Studien visar att när en kvinna ber en närstående, exempelvis sin mamma, om att få hennes livmoder så handlar det om så mycket mer än det medicinska. Nya innovationer kan väcka existentiella frågor till liv och utmana relationer. Det måste man ta i beaktande om livmodertransplantationer är tänkta att bli en del av vårdutbudet, säger Lisa Guntram, universitetslektor vid Linköpings universitet.
Att be om den livmoder man själv burits i
Lisa Guntram har intervjuat tio svenska kvinnor, i åldern 26–37 år, som i tonåren upptäckte att de inte hade någon livmoder. Alla kvinnorna hade övervägt att adoptera eller använda sig av en surrogatmoder utomlands, men hade av olika skäl avstått. Livmodertransplantation var ytterligare en möjlighet de beaktade, eller hade genomfört.
Analysen visar att frågan om att få någons livmoder kan skapa svårigheter både på det känslomässiga planet och i relationen mellan givaren och mottagaren. Detta är något som även tidigare forskning visat gällande annan organdonation mellan släktingar. Det som är specifikt för just livmodertransplantation är att den väcker frågor både om vad moderskap betyder och om livmoderns olika betydelse under en människas livstid.
Vad gäller moderskap vittnar kvinnorna i studien om hur de upplevde att det var ”självklart” för deras egna mödrar att ställa upp. Samtidigt visar studien på de risker ett ”nej” kan innebära för relationen. Med frågan om att få låna sin mammas livmoder förs förväntningar om moderskap upp till ytan samt föreställningar om vad en mamma ”ska” vara villig att offra för sitt barn.
Frågan aktualiserar även synen på den åldrande kvinnan och hennes livmoder. ”Behöver” en äldre kvinna sin livmoder? Tidigare forskning utgår ofta från att det är känslomässigt lättare för kvinnor som är klara med sitt barnafödande att donera sin livmoder, än det är att donera andra organ. Livmodern anses då ha fullgjort sin uppgift. Lisa Guntram menar dock att mer kunskap behövs kring hur kvinnor känner inför att ge bort just detta organ.
Fler än givaren och mottagaren berörs
De kvinnor i studien vars mödrar inte kunde, eller ville, ge bort sin livmoder tvingades fundera över vem de skulle fråga i stället. Detta, menar studien, sätter frågan om tillgänglighet på agendan. Om livmodertransplantation i framtiden ska gå från forskning till att erbjudas i vården bör frågan om tillgänglighet diskuteras. För intervjupersonerna i studien innebar sökandet efter en egen donator både stress och en ny medvetenhet om hur nätverken runt dem såg ut. Det blev tydligt att en donerad livmoder involverar så många fler personer än bara givaren och mottagaren.
–Min studie syftar inte till att avgöra huruvida livmodertransplantationer bör bli en del av vårdutbudet eller ej. Men resultaten pekar på att personer som genomgår detta, eller funderar på det, måste få ett anpassat stöd. Både före, under och efter ett eventuellt ingrepp, säger Lisa Guntram.
Studien är finansierad av Vetenskapsrådet.
Artikel:
May I have your uterus? The contribution of considering complexities preceding live uterus transplantation. Lisa Guntram (2021). Medical Humanities. Publicerad online: 24 februari 2021. doi: 10.1136/medhum-2020-011864
